Är min son en tramsig homofob?

Misstanken att min son är homofob tog fart redan pridefestivalens första dag, då han med friskt mod kastade grus på övriga besökare i Pride Garden.

Väl hemma igen gick han igenom olika tänkbara outfits att bära i paraden och fastnade för påskägg. Är påskägg homo eller en drift med queerteoretikerna?

Nu har han dragit hem en förargerlig sommarförkylning som inte bara sänkt honom själv utan också slagit hårt mot hans båda mammor. Vem vet om vi orkar paradera alls i morgon, med eller utam påskägg.


Inför kameran tvingade han sin stackars mammo att bära denna nya pride-parad-klädsel.

Panelhöna med söta läsare

Två lyckade framträdanden är mitt pride-resultat hittills. Boksignering och seminarium.

Idag är det dags för det tredje och sista evenemanget där jag ska delta, en paneldebatt om våld i relationer som centern ordnar.

Det är glädjande att detta svåra ämne får plats i allt glitter och glamour som pride så länge handlat om, och bör handla om. Och det är roligt att min bok tydligen väcker intresse. Roligast är att möta läsare. Vid signeringen var det en ung tjej som tyckte böckerna var för dyra. "Jag har redan läst dem, lånat på biblioteket." Mitt hjärta smälter av sådant.

Efter seminariet var det en lika ung tjej som inte hade pengar. "Ta min tjej, så får jag din bok!" erbjöd hon generöst. Frestande...

Undrar vilka erbjudanden jag får efter paneldebatten. Men panelhönor får väl per definition inte några frestande erbjudanden.

Minus på skrivtiden

Jag har fått skrivtid. Jag har två stora projekt som jag vill/måste slutföra. Roliga projekt. Projekt jag själv tagit initiativ till. Involverat andra i, satsat pengar på.

Jag sitter här och bloggar, som synes. Jag har hittills mest suddat i texterna, vilket gjort att jag nu stängt igen båda dokumenten av rädsla för att sudda ännu mer. Varje ord är dyrbart när skrivtiden är så begränsad. Idag har jag tid. Vad gör jag med den?

Bagis är livet

Tillbaka i hemmet efter två veckors intensivt semestrande. Varje gång jag kommer tillbaka efter en längre tids bortavaro (och till längre räknas definitivt två veckor), inser jag att jag är lyckligt lottad. Jag har ett hem. Ett hemma. Ett min plats. Här hör jag hemma. Här får jag vara, ta plats, känna mig för given. Det är lycka. Och att det är en så enkel plats som Bagis, spelar ingen som helst roll. Kunde inte vara vackrare om jag så var på Hawai. Jag gillar Bagis. Jag har hörts säga att den här förorten är paradiset på jorden. Det står jag för.

Läskiga mejl

Igår fick jag ett otäckt mejl. Eftersom jag ska medverka i Pride House (på måndagen 17.00-17.45), ville arrangören höra om det fanns någon hotbild kring mig. Det gör det inte. Men det är obehagligt att tänka sig att frågan är befogad. Det finns hotbilder runt flera av de andra medverkande. 2009 provocerar ännu det icke-normativa så till den grad att vissa personer helst skulle se att det försvann från jordens yta. Usch. Fy.

Nä, jag tar plats i skuggan av ett träd och försöker tänka på nåt roligt istället.Till exempel kan man ju gå igenom hela prideprogrammet!

I hennes våld i aftonbladet

Aftonbladets tjejtidning, Wendela, hittade I hennes våld och gjorde en intervju med Carin Holmberg och undertecknad. Kul.

Hoppas fler får upp ögonen både för min bok och för att det finns de som lever i homorelationer som inte alls är speciellt bra. Precis som de finns de som lever i heterorelationer som inte alls är speciellt bra.

Nymodigheter i vår värld

Jag lägger inte ut söta bilder på prinsen längre. Det har sin förklaring. Min kära hustru firade sin födelsedag för några veckor sedan. Vad har det med saken att göra? Jo, hon fick en filmkamera. Vad har det med saken att göra? Jo, vi filmar hela tiden och glömmer att fota. Och när vi nån gång fotar gör vi det med den nya filmkameran. Och jag vet ännu inte hur jag för över bilder. Och jag vet inte hur jag för över filmer om jag nu skulle vilja göra det, vilket inte alls är säkert eftersom jag låter som en operasångare på alla klippen.

Men för att inte söt-variabeln på den här bloggen ska sjunka ner genom golvet så lägger jag ut ett litet axplock från skånesemestern, då nymodigheten ännu inte slagit ner som en blixt på vår fina himmel.

Första glassen i livet!


En (blåsig) dag på stranden.


En lite varmare dag på en annan strand.

Ett år

Idag för ett år sedan vaknade vi för första gången hemma i lägenheten som en liten familj. Det är två dagar sedan prinsen fyllde ett år, vilket firades med pompa och ståt. Tänk att han har funnits i ett helt år. Det är obegripligt. Och ändå har han funnits jämt.

Rosor från SvD

En vän ringde klockan nio i morse. Det händer inte ofta. Men hon hade ett mycket trevligt budskap: Hanna har fått en jättestor recension i Svenska Dagbladet!

Ivrigt klickade jag mig fram på nätet eftersom vi just nu inte har någon dagstidning alls. Och där var den plötsligt på skärmen i all sin glans. Jag är stolt som en tupp.