Konsten att förvärva en kökssoffa

Igår köpte vi en kökssoffa. Det var en bedrift, för er som inte förstod det. Kökssoffor är hårdvaluta på Blocket.se, en timme efter att en annons på en bra soffa lagts in är soffan för det mesta köpt och hämtad. Därför har jag bevakat Blocket.se under den senaste veckan ungefär på samma sätt som en säpoagent på jakt efter terrorister i det somaliska banksystemet. Så klockan 20:38 kom den, annonsen med den perfekta soffan. Jag såg den bara några minuter senare och kastade mig på telefonen. Den fanns kvar!!

Mellan 20:46 och 21:30 i torsdags kokade vår lägenhet av febril aktivitet. Vi måste få tag i en bil med dragkrok, en släpkärra, en summa kontanter och en vägbeskrivning till en adress i Täby.

Det gick vägen (tack alla, ingen nämnd och ingen glömd) och klockan 10:37 på fredagen bands soffan och ett fint bord fast på släpet. 11:38 kom bärhjälpen till vår adress för att soffan skulle kunna inta sin hedersplats i köket. Det blev superfint och var värt precis allt slit.

Sjuk och tvärnervös

Jag är nu i vecka 37 och nerverna ligger utanpå kroppen (de får förmodligen inte plats inuti).

Exempel på nervproblem: I söndags gjorde en liten förkylning entré. Genast hispade jag igång precis så som jag alltid brukar skryta med att jag aldrig gör. Tänk om nått händer lille parveln i magen? Tänk om den redan är död???!!! Rörde den sig inte mindre än vanligt? Jo, den var bestämt helt stilla.

På måndagen kom jag på darrande ben till barnmorskan för en extrakoll. Hon la ömsint sin avlyssningsmanick mot min stinna buk och vi kunde båda höra den välbekanta ubåten dunka där inne. Dunk, dunk, dunk. 130-150 slag per minut vilket enligt expertis betyder att den är pigg och kry.

Och också vad hustrun hört då hon la örat mot magen på söndagskvällen, men vilken hysterika tar notis om sådant?

Väl hemma igen och betydligt lugnare satte krabaten fart. Den hade förmodligen känt av sin moders nerver och hållt sig stilla så länge faran verkade överhängande...

Tråkigt nog försvann inte förkylningen samtidigt som hysterin, så nu ligger jag i skuggan på balkongen och snorar och hostar. Som tur är har den hjärtljudshörande hustrun köpt hem en gammal Dorothy Sayers som jag inte hade läst, så jag har gott sällskap av lord Peter Wimsey och Harriet Vane som just hittat ett lik på en klippa på den engelska sydkusten.

Ellen gifter sig

En vecka sent, men minst lika fint för det. I Kalifornien får homopar snart gifta sig. Det här är ett härligt klipp från Ellen de Generes show när hon i sändning (och med Portia i publiken) deklarerar att hon ska gifta sig. "Med en kille", säger hon avslutningsvis på sitt oefterhärmliga lakoniska sätt. Men att döma av Portias "lycksaliga" leende, är det nog de två som ska legalisera sitt samliv. Grattis till dem båda och alla homosar i Kalifornien. Hoppas vi homosar i Sverige snart kan deklarera samma nyheter för omvärlen utan att tänja på betydelsen av ordet partnerskap.

Karolina Klüft räddar nästa Eurovision

Det är bara att konstatera: sport vinner alltid över musik. Ryssland vinner schlager-EM och vad har ryssarna som inte alla andra har? Jo, en guldmedaljör från konståkningsvärlden.

Medan alla andra satsar på pole dance imitationer med mer eller mindre skönsjungande damer i badräkt eller bikini (svenska Perelli inkuderas i denna kategori bland de mer skönsjungande) vet Ryssland att vara rätt när det gäller. Och sport är alltid rätt. Inte någon naken hud förutom sångarens stackars fötter på den kalla isen, inte något åmande och kråmande förutom konståkarens överdrivna gester. Segern som i en liten ask.

Nästa år nöjer jag mig inte med mindre än att Karolina Klüft visar upp sina konststycken medan Carola (fullt påklädd) kör en gospel. Det borde funka.

Flator och blivande mammor - så funkar det

Idag har vi införskaffat ett litet premiär-set, byxa, tröja, mössa och sockar, åt det lilla livet. Åter har jag fått bekräftat vad jag knappt vågat hoppas på: hela världen (åtminstone min närmiljö) har anammat idén om två mammor.

Den lilla expiditen på P&P i Farsta hjälpte oss glatt och frågade om vi ville ha ett P&P-kort och samla poäng. Det var ingen tvekan hos henne om att vi skulle samla poäng tillsammans. Det är faktiskt fascinerande hur snabbt det gått. För några år sedan kunde vi knappt gå på Coop och storhandla utan att kassörskan undrade om vi skulle betala allt på samma kvitto.

En trolig fördel med att vara flata och blivande mamma (tror i alla fall jag, rätta mig om jag har fel) är att man dessutom kan fråga ganska dumma frågor och ändå få bra hjälp, kanske lite som när pappa är ute och handlar. Idag stod jag och tvekade inför om vi måste köpa små underbyxor till den lille knodden eller om det räcker med bodyn. Ovan nämnda expidit förklarade lugnt och hjälpsamt utan ett enda hånflin. Vi kom ut ur affären utan underbyxor.

Nu är det snart bara det lilla underverket som fattas. Det är jättelångt kvar...

Fantasi över

Jag har inte mer än hunnit lämna in manuset samt skicka iväg en skiss på en bok jag och min kollega Mats Strandberg vill göra tillsammans, förrän nya idéer börjar ploppa upp i huvudet. Hjärnan är liksom van att hantera fantasiflödet genom att ge fingrarna en signal att skriva. Nu har jag bestämt mig för att låta fingrarna vila, men det tycks överhetta hjärnan.

För att låta de små grå vila (och förhoppningsvis komma in i nån slags dvala) tänker jag slänga mig i soffan, äta godis och se på eftermiddagsunderhållning. Det kan ta kål på den mest ihärdiga kreativitetslust.

Jag - en måndagsbloggare

Ser att det gått en hel vecka sedan senaste inlägget. Det beror inte på att jag bestämt mig för att bli en måndagsbloggare utan på att jag i tisdags lämnade in det slutgiltiga (?) manuset till Normal. Sedan dess har jag satt datorn i blockad. Bara ljudet av datorsus har givit mig rysningar. Rysningarnas upphov är lika delar prestationsångest och mental utmattning.

För att kompensera hjärnans och psykets kollaps har jag ägnat mig åt heminredning. Lär vara vanligt så här i vecka 35 att bli hysteriskt intresserad av inredning, rensning och städning. Jag följer den mallen.

Men en viss omdaning av det bekväma dinki-hemmet (double income no kids) krävs för att göra det till ett komfortabelt hioki-hem (half income one kid - min egen term som härmed lanseras för en bredare allmänhet). Nu finns plats för spjälsäng, små lakan, små kläder och allt annat som var för sig är smått men som sammantaget kräver sitt utrymme.

Ett boktips

Jag bara måste tipsa om en underbar bok som jag lyssnade på i somras. Jag minns att jag sprang av Ron McLarty. Jag tror att det är hans debut. Det är en skildring av en man som förlorat allt, sätter sig på cykeln och trampar tvärs över USA och samtidigt
genom sitt eget liv. Boken har ett sug som gör att den inte går att lägga ifrån sig/stänga av.

I övrigt passerade sommarhelgen ganska obemärkt här hemma. Jag staplade ner till konsum och tillbaka ett par gånger. Annars låg jag mest i det svalaste rummet och lyssnade på radio. Erbarmligt vad en liten bebis i magen kan fungera som inre kamin! Nu när det är svalare kommer orken tillbaka.

Magrapport 2

Jag är nu i vecka 34 och har fått mina första förvärkar. Intressant att pröva profylaxkunskaperna och se att de fungerade.

Annars är det mest intressanta just nu att i princip alla hälsar mig med orden "Vad stor du har blivit!" eller liknande. På sätt och vis får det mig att känna mig som om jag vore tre år igen. Bara det att jag inte minns hur det var att vara tre och få höra denna hälsningsfras.

Till alla dessa glada tillrops upphovsmän - och kvinnor - måste jag tillstå att jag är stor. STOR. Och större lär jag bli.

Vänner på andra sidan jorden

Jag blev så glad när jag hittade den här bilden på Bodil Malmstens blogg. Jag har aldrig lärt mig det där med höger och vänster och känt mig lite efterbliven. Nu ser jag att jag har gelikar ute i världen. Och att de dessutom får hedersamma uppdrag, som att ge människor vägledning!

Kommentera mera

Många av mina bloggbesökare klagar på att det är svårt att kommentera. Jag tror faktiskt inte att det är så svårt, det bara ser komplicerat ut. Liten instruktion: När man skrivit själva kommentaren ska man välja vilken typ av status man har (om man har en egen blogg, om man vill vara anonym etc). Där kan man alltså välja det som passar in på en själv bäst. Lätt som en plätt!

Subtilare fiskande efter fler kommentarer får man nog leta efter!

Bokenkät

Snappade upp en kul idé hos min kollega Mats. Bokenkät för alla nördar och alla andra också. Här är mina svar:

1. Vilken bok läste du senast?
- Körsbär i november av Maria Lang.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
- Har börjat läsa Främling på tåg av Jenny Diski.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
- Förmodligen aningen fler män eftersom jag inte kan låta bli att samla på mig så kallade klassiker.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Ja. Jag räknar uppåt. Nu är jag exempelvis en fjärdedel in i Främling på tåg.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Tips från vänner och släktingar, filmer, teater osv som jag bli mer nyfiken på. Översvallande recensioner brukar jag mest se som avskräckande.

6. När blir en bok för lång?
- Mer än 500 sidor ger jag mig sällan i kast med. Då får författaren lov att lura mig genom att ge ut boken i flera delar.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Nej. Men ibland är det kul att läsa på orginalspråk (franska och engelska för min del). Läsupplevelsen blir faktiskt annorlunda. Man tänker olika på olika språk.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Den stängda boken av Jette A Kaarsböl.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Jag ger upp ganska lätt. Ofta efter cirka tio sidor. Senast var det Rykten om regn av André Brink som ställdes tillbaka i hyllan med tio sidor lästa. Nån som vill ha en bok?

10. VIlken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Mycket deckare och som sagt, klassiker. Chick lit syns inte mycket av. Inte heller särskilt många biografier.

Gör gärna enkäten själv här i kommentarer så jag får läsa! Eller länka från er egen blogg.

Magrapport

Jag är nu i vecka 33 (tror jag). Det betyder att det enligt facit borde vara sju veckor kvar till knoddens ankomst. Det känns mycket overkligt men trots allt börjar jag inse att det är hög tid att införskaffa nödvändig utrustning. Mest nödvändig i vårt tidevarv är bilbarnstol. Jag börjar bli expert på olika fästen, sidkrocksskydd, kiloangivelser och allt möjligt som jag inte ens visste fanns för en månad sedan.

Magen växer nu med rekordfart. Enligt senaste kontrollen hos barnmorskan ligger den lille med huvudet ner och armar och ben ihopknycklade framåt. Detta betyder i sin tur att den har gott om sparkutrymme... Jag hoppas den vrider sig runt och lägger sig så som brukligt är, med ryggen utåt, snart. Det är visserligen roligt att känna att krabaten lever, men det är samtidigt lite väl påträngande livstecken när en häl plötsligt bestämmer sig för att glida utmed hela insidan av magen, från höger till vänster och sedan tillbaka.

Än så länge är jag lyckligt befriad från de krämpor som vanligen sätter in så här i graviditetens slutmånader. Jag är tung, men inte så att jag inte kan röra mig. Maten och magsyran får ligga kvar nere i magsäcken och ryggvärken är begränsad till den ordinära, mellan skulderbladen.

Det största problemet är koncentrationen. Den är inte vad den borde vara. Att gå igenom manus är knepigt. Jag känner mig som i andra klass när jag kämpade med "vad-var-det-jag-läste-frågorna" och inte för mitt liv kunde minnas om pojken fick en glass eller om pojken köpte en glass åt flickan.

Internationalen

Jag brukar skrytsamt säga att jag är född i ett demonstrationståg. Riktigt så var det kanske inte men jag har demonstrerat för och emot mycket i mina dar.

Idag är det första maj och den dagen innebar länge obligatorisk samling på radhusområdet, gemensam färd till Humlegården och sedan skanderande fram till Norra bantorget. På hemvägen kunde det hända att jag fick glass.

Allt det där är länge sedan. Men det drar i demonstrationsnerverna en sådan här dag. Det känns märkligt att vakna upp på den småländska landbygden, öppna fönstret och släppa in fågelsången (endast) och känna skogsdoften sprida sig i min svägerskas gästrum.

Helt plötsligt förstår jag sångtexten Sköna maj välkommen!

Men jag kommer ändå att nynna Internationalen under dagens krattande och pysslande i trädgården.